Novell: Survival

Datum: 2011-09-04 - Tid: 22:04:38 - Kategori: Noveller



En suck slank ur mig. En suck av ren lättnad. Nu var det äntligen dags, om alla ändå kunde vänta till rätt tillfälle.

"Ta det lugnt”, morrade jag irriterat och lade handen på Drew's stenhårda bröst för att hålla tillbaka den jättelika kroppen som redan hade gjort en ansats att avslöja vårt gömställe bakom containern. Vi hade stått här i säkert en timme, jag vägrade vänta ytterligare en timme bara på grund av honom. Jag vred på huvudet och slängde en blick på hans skuggade ansikte bredvid mig. Större delen av det skymdes av håret och mörkret som lagt sig över staden gjorde det ännu svårare att utskilja något ansiktsuttryck men mitt tonfall hade fått honom att rygga tillbaka. Bra. Det var jag som bestämde när vi jagade och även om Drew var två år äldre, drygt en decimeter längre och mer muskulös än vad min tonårskropp var så visste han att det var klokast att lyssna på mig vid dessa tillfällen. Och visserligen hatade jag när han trodde att det bara är så enkelt som att hoppa ut från gränden och få allt gjort på bråkdelen av en sekund. Vampyrer kunde inte riskera att bli sedda på det sättet.

Mitt tålamod belönades. Människoflickan som klivit in i den mörklagda bakgatan gick allt djupare in i skuggorna tills hon knappt gick att urskiljas. Gatulyktornas ljus nådde inte hennes kropp men vi kunde se tydligt hur hon i en svepande rörelse drog upp en cigarett ur sin långa gröna kappa. Då var det dags, tänkte jag. Och innan hon hann göra ytterligare en rörelse lämnade jag containern utan en förvarning och bad tyst för mig själv att Drew inte var dum nog att följa efter.

När den rödhåriga flickan fick syn på mig stående någon meter ifrån henne, ryckte hon till - antagligen för att hon inte hade räknat med att bli påkommen. Rädslan fyllde mig med iver inför det som väntade. Den här helt oskyldiga minderåriga flickan hade lämnat festen för att ta ett bloss omedvetande om att hennes kväll skulle sluta annorlunda nu när Adrienne Sion kom in i bilden.
Jag höll masken uppe och avslöjade inget av mina planer. Jag klev ett steg närmare. Ingen reaktion. Ytterligare ett. Nu rynkade hon pannan och andades ut ett moln rök.
Min röst lät helt normal och pålitlig när jag frågade, ”har du en till?”
Hon nickade, utan att yttra ett ord, så att de röda lockarna hoppade upp och ner med sin cigarett i munnen. Rödtotten hade förstått vad jag bad om vilket var en av sakerna jag gillade med Amerika. Frankrike var inte alls sådant - främlingar i mörka gränder som denna ville man inte ha något med att göra.
Hennes hand öppnade cigarrettpaketet och jag kände hur Drew ivrigt vred på sig. Hans otålighet var en dygd och det var bevisat: den kunde ha kosta oss vår död fler gånger och om jag inte tagit initiativet skulle vi ha sluta som resten av de inkompetenta vampyrerna som drivits av begäret. Så ända sedan hans många barbariska misstag har han lytt mig. Detta var bara ytterligare en av många gånger som det visade sig att mina jagartekniker var avsevärt bättre än hans.

Jag knöt handen och slog till tjejens huvud som träffade tegelväggen bakom. Kroppen föll livlöst på asfalten tillsammans med den glödande cigaretten och dess paket. Hon låg död på mindre än två sekunder, jag log stolt för mig själv. Utan en antydan till att det var fritt fram hade Drew lämnat gränden och föll nu på knä bredvid människokroppen snabbare än vanliga fall. Jag förstod hans hunger: vi hade hållit en låg profil sedan Dominique kommit på oss - vi fick inte jaga ansvarslöst och vem som helst.
Dominique Renard var inte någon man trotsade. Han är vår boss. Han ser till att alla vampyrer i staden håller låg profil och inte blir upptäckta. Han var också fransk, lång och mycket snygg men det var underligt att veta att han alltid på något sätt fanns i närheten när jag och Drew jagade. Jag visste inte om det var en förolämpning eller om han gjorde det av andra sentimentala skäl.

När jag hörde Drew stöna drogs jag tillbaka till verkligheten och föll ner på huk bredvid honom. Munnen var redan fastklistrad om hennes handled och jag motstod impulsen att klappa till honom. Istället väste jag fram det jag ville ha sagt, ”din idiot! Du kan inte sitta här och göra det! Det är bara en tidsfråga innan någon ser oss.”
Han tittade drömmande upp och förstod på mitt tonfall att jag var seriöst. Han släppte genast handleden. Jag himlade med ögonen och tog upp flickans kropp med ena handen för att släpa med mig den till containern längst in i gränden bredvid den stora sopcontainern som gjorde det till ett lämpat gömställe.
När jag kom fram lutade jag hennes kropp mot tegelväggen för att sedan falla ner på knä och låta tänderna sjunka in i hennes hals. Jag minns när jag var människa, alla dessa känslor och smaker som den kroppen upplevde men inget av det gick upp mot detta. Inget kunde mätas med känslan som människoblodet gav ifrån sig när det for in i denna nya kropp. Även om den rödhåriga flickans blod var spetsat med alkoholen hon nyss druckit smakade den ändå lika ljuvligt.
Mitt i allt detta hörde jag plötsligt hans röst i mitt huvud, den som fick mitt hjärta att smälta. ”Adrienne. Det är rätt sent. Kom hem.”
Han saknade mig.
”Snart. När jag är klar.”
Jag hörde en antydan till en suck när han talade, ”jag väntar på dig.”
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag blev plötsligt hög. Om det var blodet eller tanken på att Dion väntade på mig som var orsaken visste jag inte. Det kanske var både och. 

Fortsättning följer...

© Nicolina Jovic









Det är som är inne på min blogg just nu.



bloglovin