Novell: Del III - Survival

Klicka här för att läsa del två.

Det blev mörkt ovanligt tidigt även för att vara en augusti kväll som denna. Klockan hade passerat elva och natten kröp upp längst horisonten. Natten lade sakta sin beskyddande slöja över staden och allt annat som gick att se genom det begränsade gästrumsfönstret där jag satt. Så långt ögat kunde nå syntes inga människor. 
Jag suckade ljudlöst och märkte att trots detta så var det något annat som inte stämde. Det var för mörkt. Invånarna som bodde i den franska staden Lyon upplevde en krypande känsla av obehag. Månen stod inte högt ovan och slängde sitt förunderliga ljus. Endas små svaga vita prickar lyste upp den nästan helsvarta himlen. De ensamma stjärnorna erövrade skyn och fick människorna att hålla sig inne. De skrämdes av mörkret och det okända. Jag klandrade dem inte, inte när det fanns sådana som oss.


En svag duns utanför fönstret avbröt alla tankar. Min kropp blev genast på helspänn, beredd på minsta rörelse utanför, men inget syntes i mörkret. På uppfarten stod Hondan och den gamla brevlådan men inget annat. Ytterligare ett ljud hördes. Det tog bråkdelen av en sekund för mig att inse att det faktiskt kom från baksidan. Det minimala gästrummet jag befann mig i pekade mot staden medan den norra, mitt rum, stod jämte ut med skogen - därifrån ljudet kom. Det var inte svårt att anta vad det var som orsakat väsandet. Jag hade växt upp i det här huset och sett en och annan hjort som förvirrat letat sig upp på våra gräsplan, men detta var knappast ett oskyldigt skogsdjur. Ljudet lät så mänskligt, egendomligt. Nej, jag rättade mig, det lät omänskligt. Vem det är var så var jag övertygad om att det en blodsugare, det var jag säker på. Det lät som om någon landade jämfota på gräsmattan. Någon hade alltså vågat sätta sin fot på Sion’s mark. Vreden sköljde över mig. Ingen skulle komma hit när mina människoföräldrar hjälplöst sov i rummet bredvid. De hade inte vaknat av ljudet, tur det, ändå tvekade jag en sekund innan jag snabbt gled in i mitt rum och öppnade fönstret. Höstkylan slog emot ansiktet som en hall hink med vatten och trots jeansen och den tjocka sporttröjan med stadens stolthet Olympique Lyonnais logga skriven över den, trängde kylan igenom plaggen. Jag ignorerade det och satte båda fötterna på fönsterkarmen samtidigt som jag stålsatte mig. Om det var som jag befarat så skulle detta inte förebråda gott. Vem det är var, så skulle det bli högljutt. Min familj skulle vakna ur sin drömlösa dvala och jag ville absolut inte att de skulle få se detta. Aldrig.


Nästan mekaniskt hoppade jag ner. Båda fötterna träffade smidigt gräsplanen under och händerna snuddade det för att inte falla omkull. Jag rätade på mig när sovrumsfönstret ovan smällde igen av en vidpust. Till min tur var dörren till sovrummet stängd så att höstkylan inte skulle kunna ta sig in i resten av huset - det sista som behövdes var att mina överbeskyddande föräldrar vaknade och upptäckte att jag inte var i min säng.

Mitt ny utvecklade mörkerseendet räckte inte till. Inget syntes eller hördes ute i skogsbrynet. Jag hade landat ljudlöst på gräsmattan och nästan smält samman med mörkret runt omkring. En tyst manöver som jag hoppades på skulle vara till min fördel. Jag spände öronen men det enda som hördes var tystnaden. Det var ovanligt tyst, så där läskigt som när huvudpersonen i en skräckfilm ska göra det förbjuda. Jag skakade bort mig tanken, jag var inte en liten flicka som var rädd.

Inget oväntat ljud hördes. Trädens grenar fortsatte svaja och ibland knarrade det när någon sprack men bortsett från det fanns inget annat värt att misstänka. Dusen hade kommit från skogen men ingen rörelse avslöjade något. Inget tecken på rörelse. Många av ekarna såg deformerade ut och deras kronor sträckte sig ner som ett skyddande tak, det gjorde det svårt att urskilja något. Jag log för mig själv och tillät min kropp att slappna av en aning. Jag var glad att rum blickade ut mot skogen, för det gjorde att sådana här ljud aldrig undankom.

När hörseln inte kunde registrera något använde sökte jag med ögonen igen. Inget. Så långt ögat nådde syntes bara gräsmattan som en enda svart slät yta. Plötsligt snuddade något vid min rygg. Hjärtat for upp i halsgropen och kroppen frös till is. Det blev svårt att andas, som något fastnat i halsen. Jag lutade axeln mot stenväggen.
"Fy fan Dion”, morrade jag utan att vända mig om och försökte få musklerna att slappna av. 
Hans fingertoppar fortsatte att leka lägst ryggen och handen gled uppför korsryggen, runt midjan och stannade sedan där. Jag kunde ha svurit på att om det inte hade varit Dion som skrämt mig hade jag sett till att den skyldige fått ett blåmärke större än en fotboll. Det blev lättare att andas och hjärtat hade lugnat sig. Plötsligt kändes allt perfekt men det var oväntat att Dion hade klantat sig så - dusen hade varit allt annat än diskret. Han besvarade det med att lägga sin andra hand på min höft.

"Förlåter du mig för att jag skrämde dig?" han pratade låg, smekte sakta min nacke med sin nästipp och mumlade mot min hals. Hans andedräkt kändes sval och skapade ett välbehag som dämpade den tidigare chocken. Jag kunde bara tänka mig hur det skulle bli när vi lämnade Frankrike bakom oss och flyttade till Amerika. Han och jag.

Ytterligare en duns, förmodligen orsakad av samma varelse, fick min kropp att stelna till under beröringen. Sedan hördes inget - bara grenarnas prassel när vinden ven förbi. Allt såg normalt ut men vi visste bättre än så. Dion’s kropp spändes och jag kunde tyda en liten ändring i hans ställning. Han hade varit vampyr fler år längre än jag och visste hur man slogs. Jag hade då endast erfarenheter av några få fajter med tjejerna ur min årskurs. Man kan säga att jag var mer expert på att slåss verbalt än med nävarna, men jag var knappast rädd för att slå till någon om det var det som krävdes.
Dion släppte taget om min midja och knuffade mig bakom sig. Över hans axel syntes en mänsklig skugga till bland utkanten av skogsbrynet. En lång manlig kontur. Jag kände hur varje cell blev på helspänn, minsta rörelse mot huset kunde vara avgörande. Utan förvarning, en millisekund senare, kom den muskulösa kroppen spurtades fram och stannade framför oss inom loppet av ett andetag. Jag slappande genast av, som någon tryckt på en knapp, och suckade lättat. Falskt alarm.
"Graciös som en trana Aimé, du har inte förändrats ett dugg”, Dion's oväntade kommentar fick mig att fnissa.
Amié gav honom en bister min som skrek fram allt hat han kände mot min pojkvän. Den ljusbruna luggen föll åt sidan när en lätt vindpust lekte med den. Genom håret kollade han på Dion och ögonen såg svarta ut när deras blickar möttes. Sedan förändrades hela ansiktsuttrycket till något som faktiskt liknade glädje när han kollade upp och såg på mig, "trevligt att se dig skratta" och vände tillbaka blicken mot Dion, "jag kom faktiskt bara hit för att hälsa."

Jag slutade skratta och Aimé fortsatte se på mig, nöjd över att ha åstadkommit en manöver som denna - även om det var ett stort fiasko. Egentligen var han som vilken typisk kille som helst: styrd av det eviga begäret. Manlighet var viktigt för honom, uppenbarligen. Sådant som försiktighet och eftertänksamhet var för kvinnor inte män. Jag fnös för mig själv, vilken idiot. Det var just sådana egenskaper som avgjorde vilka som överlevde i denna värld. Hade han inte varit så vacker som han var så skulle jag slagit till honom i ansiktet så att hans korkade livstankar lämnat jordnötshjärnan.
"Hur var Italien?" frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen.
"Otroligt. Varmt, det var det. Fina människor", han flinade så att tänderna visades. Bara vi förstod det uppenbara i hans sista beskrivning. Mycket fina munsbitar.
Jag nickade, "låter som en trevlig resa."
Han hade åkt till Venice för att träffa några kusiner och de flesta visste att de också hade förvandlats. Många trodde det var Aimé själv som gjort det, men ingen visste säkert. En rysning löpte längst ryggraden av tanken eller kanske var det när Dion gick åt sidan och Aimé kunde se hela mig som jag fick en obehaglig känsla.
Han la huvudet på sned och fortsatte, "sant. Låt mig få hälsa på dig, det var längesedan vi sågs.” 
En sekund senare stod han framför mig så att allt jag såg var hans bröstkorg. Amié hade alltid varit lång, nästan lite för lång. Han tog tag i min haka så att hans läppar kunde pussa mig alltför nära munnen. Jag kände Dion's kropp stelna.
"Nu räcker det”, var allt han sa.
Aimé ryckte bekymmerslöst på axlarna. "Visst. Jag tänkte ändå gå" och med ett flin och samma prassel lämnade han platsen lika ljudligt som han anlänt.

Jag vände mig om mot Dion som äntligen fått tillbaka fattningen.
"Du skulle komma senare", var det första som flög ur min mun och det var mer en anklagelse än en fråga.
Han mötte min blick och nickade. "Ja. Jag har väntat i över en timme och hade inte tänkt att knacka på den närmsta timmen men så kom Don Juan och tyckte att detta var en bättre tidpunkt."
Det förklarade saken. Det hade inte varit Dion som orsakat den tidigare dunsen för han var, när allt kom omkring, alldeles för försiktig för sådana misstag.
"De vaknade inte", han lyfte tröstande upp min haka med pekfingret.
"Jag vet", en suck slank ur mig.
"Förlåt," hans ursäkt lät uppriktig.

För första gången sedan han kommit mötte jag hans blick. De mossgröna ögonen fick mig alltid att tappa andan och de var minst lika vackra nu som då, trots att de såg mörkare ut än vanligt. Håret låg perfekt även om jag var säker på att han kommit springandes hit - varje brunt hårstrå lika prydligt tillrufsat. Det glänste och var lika lent som det såg ut men i mörkret framstod håret nästintill svart.
Det fascinerade mig. Dion var alltid som två olika personer, min bästa vän och min kärlek. Men viktigast av allt: han var inte som de andra.
"Vet du vad?" jag log, "det gör inget."
"Tack", mungiporna for upp innan han kikade bakom axeln i en nästan omärkbar gest. Jag förstod vinkeln, vi behövde äta, men jag gillade inte hans lilla minspel och ville inte heller vara en del av den för tillfället utan snuddade med handflatan på hans bröstkorg. Inuti huvudet hörde jag honom mumla. Han rörde inte på läpparna ändå blev jag trollbunden vid dem. Jag bet mig i läppen för att måste impulsen att ställa mig på tå och kyssa honom.
"Vill du något?" frågade han, nu rörde munnen på sig minsann. Men det Dion hade frågat var inte om jag undrade något, utan om jag ville något. Det tydde på att han visste exakt vad jag tänkte och nu använde han sin sarkastiska röst, underbart. 
Jag skakade på huvudet och tog ett steg mot skogen, vi skulle ju trots allt jaga, men han grep tag i min handled och tryckte min kropp mot sin, hårt mot hårt. Det exploderade av värme i hela kroppen. Hans mun fann min och jag tvekade inte när jag slängde armarna runt hans hals. 


Om ni läst ordentligt så förstod ni nog att detta utspelar sig innan del två och del ett, hehe.






Det är människor som är inne på min blogg just nu.



bloglovin